PHILOSOPHY OF MINDS
Språkspelsanalys av "Meaning is use"
Författare: Andreas Ekberg, 23.04. 2023
Språkspelsanalys av "meaning is use" visar samtidens allmänna uppfattning om någots mening, betydelse eller innebörd genom bruket av språket, det vill säga, genom det levande språket.
Det som är intressant att fråga sig är huruvida detta samtida meningsbruk stavar ut normativa värden och omdömen, och om vi finner att så är fallet, följdfrågan om vilka dessa är och vad de förespråkar. Därefter kan vi ställa frågan huruvida de stämmer överens korrespondensteoretiskt med verkligheten? Det vill säga, är de sanna, visar de sig, har tankens idéer en koppling till orden, resonans, och genom orden och utsagan till föremålen? Varav det sistnämnda i och för sig alltid är intressant. Särskilt om det som för uppfattningen ter sig som sant, främst för att detta anses värdefullt och etiskt högt skattat, men saknar parallell, proportion, i världen. Då tror man sig veta något fastän man egentligen bara tror - detta är jämförbart analogt med skillnaden på stereotyp och en fördom; den förre är baserad på observation medan den senare är ett påstående baserat på hörsägen utan empirisk förankring. Vetenskapen, till exempel, särskilt genom positivismen, håller hela tiden på med en inventering av sanna och falska påståendesatser, med ambitionen att koppla samman idé och ting; idé hos människan och idé hos ting (hylomorfism). Förutom att den samtida uppfattningen om hur vi nu brukar meningen alltså kan vara falsk, eller åtminstone felaktig eller bristfällig, och därmed missvisande, så kan den samtida uppfattningen vara färgad så att uppfattningen eller bruket har förändrats. Därför är det alltid av yttersta vikt att utföra en jämförande undersökning av begreppen med hjälp av dess idéhistoria. Genom eventuella historiska förändringar spåra sig tillbaka till dess ursprung och ursprungliga bruk, ordets etymologi. Var får Aristoteles sin idé om korrespondensteori från? Naturligtvis från formlikheten. Benämningen korrespondensteoretisk är ett annat sätt att påvisa och illustrera denna.
Mysteriet med Aristoteles korrespondensteori är enkel; korrespondensteoretisk sanning beskrivs av Aristoteles som att tala om det som är, att det är, och om det som icke är, att det icke är. Korrespondensteori är den platonska formlikheten och verkar även bland idékorrespondenderande abstrakta föremål, eller snarare, så är det den förmåga som låter oss se den korrespondens som mellan dessa föreligger. Oavsett nivå eller plan. Dessa kan vara abstrakta, symboler, idéer i vanlig allmän bemärkelse såväl som idéprimärer eller idésubstanser. Vi förkroppsligar dem genom bruket av ord och begrepp som får sin form i tal och skrift. Korrespondens kan även föreligga mellan kroppsliga ting, men även där främst som idé. Som vi kan se tydligt så är korrespondensteorins utsträckning när vi förstår den som formlikhet tämligen brett omfattande och bra mycket mer så än vi normalt tar den för. |