PHILOSOPHY OF MINDS

Bias och mentala rymder

Författare​: Andreas Ekberg, 16.04. 2023
​​Vad är bias? Till att börja med måste vi undersöka vad som händer efter att en perception som fångat vårt intresse till att undersöka saken lite närmre i ett sorts spekulativt detektivarbete (förståelse hos Lonergan). Detta kommer föra oss till en tolkning (Lonergans omdöme över förståelse, första ordningens kognition, eller åtminstone begrepp om erfarenhet). Vid en mer investerad typ av tolkning som är mer som längden av en kortfilm i tankerymdens rum och som behandlar det imaginära rummet när dess innehåll för själva ärendet skickats vidare för djupare behandling i väntan på slutgiltiga omdömet huruvida det ska sjösättas operativt som ett omdöme, eller med andra ord sanningsanspråk, (Lonergans omdöme om ett omdöme) eller inte. Vi kan förslagsvis förstå den samlade bilden som i bästa fall en 2.5D virtuella idé-simulering, som bristfälligt fångar hela helheten, och vars färgning beror på våra i övrigt samlade kunskaper, vår noggrannhet respektive okunskaper, brister och ignorans (eller rationalitetshybris) samt hur mycket dessa brutna mot vår faktiska empiriska evidens (slarv eller brist på noggrannhet även kan ge upphov till en virtuell 'evidens' eller  virtuella fakta som hos oss själva, internt, uppfattas som likvärdig med faktisk empirisk - perceptuell och presenterad - evidens före, under och efter det spekulativa detektivarbetet) skiljer sig eller överensstämmer. Denna beskrivning visar omedelbart att den virtuella bilden, eller mikrofilmen, uppenbarligen har vissa brister. Brister jämförbara analogt med dagens A.I.-genererade bilder som på ytan tycks vara helt i sin ordning, men som vid lite närmare granskning snart visar sig ha flera uppenbara fel och brister - vissa rent av helt absurda, såsom kroppsdelars placering i förhållande till varandra och personen och till exempel antal fingrar på händerna (se Vervaeke och 4E Cognitive Science).
​​På liknande sätt kan vi dra paralleller med hur tvådimensionellt, komplexitetsbristande allting egentligen presenteras på film, men tillräckligt trovärdigt ändå som saga att den är pedagogiskt tilltalande på ett trovärdigt sätt i sin naivitet, för just hur vi själva liksom ritar upp det i vår virtuella framställning. Filmen är som en tvådimensionell rendering av en tänkt tredimensionell virtuell verklighet som är någon sorts begränsad och avgränsad kopia, ett simulacrum, av vår värld, i någon mån. Ur denna abstraherar vi och extrapolerar, via även bland annat förmågan till formlikhet, till en acceptabel bild i, i bästa fall, 2.5D. Om vi nu tittar på exemplet från sociala medier, där vi oftast kommunicerar primärt i text, ofta ren text, men numera i vissa fall suppleérat av, eller ersatt med, memes och bilder, så inser vi att här har vi att göra med en endimensionell resonansbotten till eller ur vilken vi abstraherar eller extrapolerar - att översätta ned från sin egna något mer sofistikerade och komplexa, om än möjligen bristfälliga, 2.5D-bild till en endimensionell (text, i jämförelse) kommer orsaka en del informationsbortfall, precis som när en högkvalitativ och informationskompakt bild i HD först komprimeras ned till en fraktion av sin ursprungliga storlek och om man sedan ska försöka förstora upp bilden igen. Så här kan vi tänka oss att en kommunikation går till på sociala medier: någon förmedlar något och någon tolkar - en översättning sker internt hos den som initierar kommunikationen som sätts från tankevärlden till text som sedan observeras av någon annan, som efter observationen internt hos sig själv i sin tur nu packar upp den här översättningen och tolkar tillbaka till 2.5D. Väl översatt är den komprimerade bilden nu ett similacrum, en blek kopia, av den ursprungliga så att man om man tänjer på orden lite skulle kunna kalla detta för en ny bild som i bästa fall har en mycket hög formlikhet, men som kommer ha en pedagogisk begränsning (denna begränsning är lika fri eller belastad på samma sätt och vis som i exemplet ovan om våra kunskaper och brister). Då har vi nu, liksom Platon kritiserar, eller åtminstone påpekar gällande relationen med idéer, något äkta och konst som avbildning (estetik), i praktiken tre bilder där det först fanns en. Frågan är alltid hur drabbat detta scenario är av viskningslekens problem och därmed har drabbats av så pass allvarlig informationsbrist att det blir helt missvisande eller om vi ändå räddas av förmågan till formlikhet; om vi jämför detta exempel med hur det går till när vi kommunicerar till vardags så sker egentligen samma sak när vi från våra högre abstrakter på det privata mentala planet abstraherar ned till formulering, först för oss och därefter i ord och liksom ger idéer (både i teknisk och vardaglig bemärkelse) lite förkroppsligande genom att klä dessa i ord och till sist läten och kroppsspråk som sedan skickas över till en mottagare. Den motsatta processen sker sedan hos recepienden. Det häftiga är att det fungerar och dessutom faktiskt fungerar ganska bra - inte minst tack vare formlikheten, som korrektiv. Låt vara att vi här i denna situation dessutom har den, för de flesta, osynliga, eller åtminstone inte alltid medvetna kognitiva, stödet från mer eller mindre medvetna eller omedvetna kroppsspråk och signaler tillhörandes de kognitiva primitiverna. Men just bristen på det sistnämnda gör hela skillnaden. Från tanke till text till tanke är mer jämförbart med att det som var A blev B och sedan C. Alltså tre tillräckligt distinkta saker som ändå bör hänga ihop och ge A lika med B lika med C, eller att både B och C är A; tyvärr måste man medge att det inte kan röra sig om exakt identitet genom 'är' här, utan snarare att A är ungefär lika med B som i sin tur är ungefär lika med C. Vad som sedan händer, ty vi är på både gott och ont mycket stolta över vår rationalitet, är att vi tenderar att hypnotiseras som Narcissus av skönheten i sin spegelbild och vi förblindas av vad vi ser i vår tankekorridor så att bilden (för)stelnar (ossification) och vi förleds till att vilja förhålla oss till den som vore vi fundamentalister. Bias kommer ur detta, nämligen kärleken till och tron på vår rationalitet  - samtidigt behöver vi ju också göra detta, åtminstone på ett balanserat sätt. Detta tycks tillkomma människans tillstånd. Dessa skisserade bilder över uppfattning, kommunikation och perception är jämförbart med min utläggning kring språkspel som en uttrycksform för eller i sociala rymder (Baudrillard - social spaces), både internt som en form av privatspråk (private language - privatspråk(s)spel i den mentala rymden eller på det mentala planet) och externt, intersubjektivt (när det rör sig om grupper, sammanhang, ibland superpositionerade i sinsemellan olika sammanlänkade kluster av sammanhang osv) och analysen av förhållandet mellan språkspel och sakförhållande.
Oklart var exakt vi ska förstå Lonergans "experience" som upplevelse eller erfarenhet; jag är böjd att å ena sidan tänka experience som erfarenhet, fastän jag hela tiden samtidigt inte kan bortse ifrån att det redan här framstår (låter, visuellt deduktivt - i mina tankar) som att hela hans idé om den kognitiva processen har genomförts! En erfarenhet är mer än en simpel upplevelse, man kan sätta ord på den, det vill säga, påstå något om något, som å andra sidan här fortfarande inte har nått nivån av omdöme, endast ett preliminärt försteg till ett pseudo-omdöme och då i bästa fall ett försteg i riktning mot andra steget i första ordningens kognition, förståelse - förståelse i mycket primitiv bemärkelse. Men kan man sätta ord på det, det vill säga en simpel, kanske infantil proposition, så finns ju redan där ett preliminäromdöme. Å andra sidan skulle man kunna utgå från upplevelse istället som "experience" och tänka sig att erfarenhet är något vi äger, om och endast om, det är så att säga fullödigt och efterprodukten av det slutgiltiga omdömet - men detta vore ju att säga nu att erfarenhet i så kvalificerad bemärkelse är detsamma som, inte bara ett sanningsanspråk, utan ett korrekt därtill. Den andra invändningen som tillsammans med det första tycks vederlägga denna tolkningsuppfattning, om än som bara möjlig arbetshypotetisk lins, är den ledtråd vi får från Lonergans egna begrepp: han nämner bara "experience" på ett visst sätt med en viss placering i hans modell och använder sig uppenbarligen av förståelsen av omdöme på klassiskt vis, enligt traditionen, alltså som lika med ett processuellt framarbetat sanningsanspråk från en individuell subjektiv agent med fri vilja som vänder sig mot Sanningen, Det Ena, eller Det Sanna, Det Goda, Det Rätta, Det Sköna, enligt bästa vilja och förmåga. Och omdöme är det som kommer sist och som det slutar med. En bonusinvändning är att den tyska översättningen utgår från mitt första och egna förslag och tyskan har till skillnad från engelskan en likadan uppdelning som i svenskan mellan upplevelse och erfarenhet (Ty: Erlebnis, Erfahrung) - dock utan att nämna eller ta ställning till det eventuellt rekursivt kunskapsteoretiska problem som jag målat upp.