PHILOSOPHY OF MINDS
Memes och seende idag
Författare: Andreas Ekberg, 14.04. 2023
|
Den unga generationen har ett videoskåpiskt seende i relation till idévärlden, därför "memes", särskilt rörliga sådana, är så populära och populärt kommunikationsmedel.
Überseeztungen i Wittgensteiniansk analys inledd av introduktion genom vild fenomenologisk självreflektion (train of thought). Platonsk filosofisk antropologi är platonismens fenomenologi sett genom aristotelianism. Skillnaden på den formella fenomenologin efter Husserl och platonism är att medan den Husserlianska tenderar att genast dra åt intentionalitet, som utreds som genom fysikens klassiska mekanism med friläggningar och kraftpilar, och därefter oundvikligen leds in på uppmärksamhet, också mycket platonsk typ av Kants rena åskådning genom det vi skulle kunna kalla förnuftets sinnesorgan, som, om ett sådant alls finnes och någonsin funnes, så finns det på detta sätt. Förståelsen i detta för förnuftets sinnesorgan empiriska fenomen härrör från att åskådningen också ses genom förnuftets förmåga till formlikhet, ett sorts näst intill oändligt formbart symboliskt seende över symbolernas paralleller, likheter och analoga jämförbarheter. Men som fastnar i detta under formen (idén, som substans i teknisk bemärkelse) rörande uppmärksamhet eller i relation till en horisont inom så att säga inom denna forms ramar. Den platonska är mycket bredare och släpper inte den nivå av kognitiva primitiver som den formella fenomenologin tenderar att passera förbi, om än inte obemärkt. Här har vi ett större omfång av idésubstanser bakom olika liksom fasta hållpunkter inom det levda tillståndet, Aristoteles plantsjäl och djursjäl, som innehåller allt från själen som ett medvetandefält som kanaliseras likt ett elektromagnetiskt fält och omger vårt nervsystem; man kan ställa upp en annan analogi än den simpla hierarkiska om superveniens, nämligen analogin mellan glödlampan och elektriciteten i glödlampan - de är liksom dubbelimplicerande och ger varandra mening, på samma sätt som när Simone Weil lägger fram sin hypotes i boken Rötter (Roots); en människa föds inte med rättigheter, däremot plikter och det är genom människornas plikter gentemot varandra som rättigheter uppstår. Detta själsfält som då omger oss - där, som Aristoteles säger, att själen är kroppens form, kanske mening, torde vara medvetandefältet i kroppen, alltså vår fenomenologiska upplevelse (när-varo, i-kroppen-vara, da-sein hos Heidegger). För att låna av Heidegger kunde vi även, genom formlikhet, påstå att tanken och förnuftets sinnesupplevelse, tillika formlikhet, också genomlyses av en tankens och tänkandets nästan själsliga tillstånd, när-varo, i-tanken-varo som känner dess form eller åskådar idéer och idésubstanser. Förutom dessa består våra kognitiva primitiver av olika socialt fenomenologiska avläsningar av fenomen - detta säger oss samtidigt utifrån lagen om superempirism något om andra sidan av likhetstecket i god naturvetenskaplig anda, alltså att i korrekt Kantiansk mening, finns det något också bakom fenomenen, fast från andra sidan blickvinkeln. Detta kan vara olika signaler via propricepotion, kroppsvätskor och mekanismer, reaktiva instinkter, kroppsspråk och kroppssignaler såsom rörelser. Om mikroaggressioner finns, så är det nånstans på denna nivå och att det som skickas ut liksom har en laddning, som vore utskickelsen behängd med något sorts molekylär eller atomistisk intentionalitet här. Denna kan i sin tur påverka mottagaren ungefär som en Newtonsk kraftpil, och tillika sin avsändare karmiskt, beroende på vilka vidare dominoeffekter detta tar del i. Skillnaden här, från postmodern intersektionalitet, är att det här inte först a priori eller på förhand eller slentrian analyseras genom ramen av något förtryckande. Det vore snarare ett exempel på idékorruption, alltså en från den balanserade och avvägda åskådningen av en idé på bästa möjliga sätt avvikande riktning. Av alla fenomenologiska tänkare tycks Heidegger och Merleau-Ponty, möjligen även Gadamer, ha förstått allt detta bäst. Parallellen med Wittgenstein är också oundviklig. Jag reflekterar över man bör läsa mina texter ungefär som om man satt i en dialog med mig - köksfläktsfilosofi istället för diskbänkarealism. Vore intressant med empiriska utlåtanden från läsaren, som jag ju i beaktning och med respekt för min egen hypotes ju måste hålla mig själv till och underkasta min kommunikation. Möjligen säger min kommunikation något om mig, kanske mer än om det tänkta innehållet. 
Exempel på några textsnuttar som fungerar som kompakta -nerpackade och komprimerade - tankenoter; ingen fara om man inte förstår allt - det man ska fråga sig är om det var ballt, och var det så är det en typ av evidens, alltså information som pekar på något, att det är bra. ;-)
Men det ger en inblick i hur en del dialog-resonemang kan se ut, här i relation till Merleau-Pontys nyöversättning. Spontant känns det som att mina platonska hypoteser har en parallell hos Merleau-Ponty, bortsett från att jag ogillar att låtsas som att Husserls fenomenologi är något "nytt" och "eget". |
